Sökande

Att hitta rätt häst är verkligen inte lätt! Jag ska gå egenom alla mina hästar jag haft nån dag, men det kommer ta tid, så ni får hålla ut och försöka hålla isär mina älskade änglar.

När Fager (russvalack f.1993, i min ägo 2001-2005) började bli för liten för mig (han blev även sjuk fång, hovbensrotation så den 7/11 2005 fick han somna in). 2004 när jag märkte att han blev liten började jag ganska logiskt sätt söka mig mot nån annan. Det blev Scarlet, (varmblodssto f.1994, i min ägo 2006-2008). Vi hängde ihop till 18 december 2008, då dagen kom och hon fick somna på grund tarmomvridning.
Efter henne åkte jag och tittade på Gillmore (halvblodsvalack f.2005, i min ägo 2009-2011), min älskade stjärna som skulle bli min tävlingshäst. 2009 köpte jag honom, och allt gick framåt. 2010 fick han sparkskada i hagen som resluterade i lös benbit i höger bakkota, lymfangit, resa till Mälarkliniken uppanför Stockholm där han skulle opereras, som ej gick på grund av att han höll på att dö av narkosmedlet. Efter det upptäcktes grov artrhos i vänster bakknä, som troligtvis uppkommit på grund av att den person som ägde honom innan red honom så pass hårt så han fick förslitningar. Gillmore fick somna den 15 mars 2011, då han hade så ont.
När jag köpte Scarlet och Gillmore, hade det gått lätt och smärtfritt att hitta dem. Scarlet stod i samma stall som Fager, och Gillmore blev vi tipsade om. Jag vet inte hur många timmar jag och mamma spenderade framför datorn, letandes efter den perfekta hästen, utan gamla skador och med ett psyke som en ängel.
Första hästen var en liten Noblessa, 2-åring, ett sto korsat mellan polskt halvblod och frieser. Vet faktiskt inte varför det inte blev hon...
Var i väg och provred n dressyrhäst vid namn Dina. Jag och ägaren mejlade länge, och jag kände att det här! det här är min häst! När vi kommer fram är det en ganska söt liten häst. När vi tog ut henne, så gick vi till en rundcorall. Hon säger: ja... vi har ju en paddock med Dina vill inte gå förbi dom andra hästarna. Tjejen visar henne i rundcorallen, hon va ganska fin. När jag red så pratade Ida, mamma och tjejen. Det visade sig att Dina varken ville hoppa, hon vägrade nämligen gå emellan 2 hinderstöd.... och skogen, då var det tvunget att ha med en draghäst. Henne strök vi, med tanke på att den här hästen skulle jag kunna göra allt med!

Vi var iväg och provred en valack, Raffen, fin i hoppningen och allt. Tyvärr gick inte allt i lås, så letade vidare.

Efter Raffen så åkte vi till Visingsö, Stall Roempke. Jäklar vad fina hästar! Provred ett antal unghästar, men ändå inget som tilltalade mig. Jag var från början intresserad av Amadeus, en stor KWPN, med höga vita strumpor, en stor bläs, mörkbrun med svart man och svans och fläck under magen. Vi hade sett honom deras youtubekanal, och jag och mamma var kära! Dock skulle det komma en man och kolla på han, och som det verkade skulle han ha honom. Det otäcka var, jag drömde om Amadeus natten innan vi åkte och kollade på han. Så när vi åker förbi hagen, säger jag "det är Amadeus, det är han!!!" Mamma och Ida skrattade och sa, att det visste vi ju inte. Min första fråga till tjejen var: Är Amadeus kvar?! Ja, det var han! De hämtade in honom från hagen, och vilken syn när han kom och gick. Högrest och stolt, som att han visste att han var finast i hela världen!
Mannen innan hade tagit ett hårt tag i munnen på Amadeus, sen sparkat och slått med spö, och det gjorde att "Adde" inte litade på nya ryttare. Men när jag visade när jag hoppade upp att jag inte ville nått ont, började han lita på mig. Mamma, jag och Ida åkte hem med leenden på läpparna, Adde skulle flytta till oss! 
Så, efter nån vecka hämtade vi honom. Dom följande veckorna lärde vi känna varann, och jag var så stolt!! Han var dert vackraste jag någonsin sett, så genomsnäll och underbar. Men så kom domen på våran besiktning: blåsljud på hjärtat. Allt annat klarade han, men hjärtat bråkade. Vi fick tid för en specialist, men Adde hade panik, det gick inte ultraljuda. Det var med en klump i magen och gråt i halsen som jag beslutade att Adde skulle få åka hem. Min vackra pojke.
Nu gav jag upp. Jag sket i det här med att leta ny häst. Jag tog hand om Adde. Så såg mamma en annons från Kurt Bjerkander en kväll. Han annonserade ut haflinger i olika åldrar, och mamma ringde och vi åkte och tittade. När jag klev in i stohagen, så blev jag så överväldigad, jag hade två vackra hästar hos mig på en millisekund. Då visste jag att härifrån skulle jag köpa häst. Wiggo gick i unghästflocken, och han följde mig som en skugga, och så blev det bestämt.

När vi skulle tillbaka med Adde, gick lastingen åt helvete, han slängde sig ut transporten och allt man kan tänka sig.
Vi missade båten med en, EN! minut, och dom på båten kunde inte vänta trots att vi kom med häst. Efter3-4 timmar stod Adde på stallplanen på Visingsö igen, och jag har nog aldrig känt en sån förtvivlan förut. Här skulle han stå kvar, och jag visste inte vad som skulle bli av honom. Adde gjorde aldrig något mot nån annan häst, men när jag släppte ut honom i hagen, skulle hans hagkompis hälsa på mig. Adde gjorde sånt utfall mot hästen, och gick emellan oss. Jag gick med grimman i famnen och tårarna strömmandes.

Men så den 1 juni var det bestämt att Wiggo skulle flytta till oss. Jag gick på nålar. Hans nyinköpta lädergrimma och flughuva låg i källaren, och jag sprang runt i huset. "Snart ringer han" gick jag runt och nästan skrek. Så ringde han!!! han var på Donkenparkeringen där vi skulle mötas upp om en halvtimme. Jag tjatade hål på Ida och mamma att vi skulle åka, och efter mycket om o men så möttes vi upp och åkte till stallet. Kurt lastade ur den nästan helt ohanterade Wiggo själv, och han fick gå ut till surtanterna.

Det var min hästhistoria kort...
Tar alla små fina i varsitt inlägg lite senare där jag presenterar dom :)